PROGRAM

KHIMAIRA

projektplats

Sofiagatan 1

Inträde 100:-

Studenter 50:-

 

Måndagen den 15 oktober kl 19

Lipparella spelar "Jag, askans sångare" av Mats Persson med text av Pier Paolo Pasolini

Mats Persson skriver om verket:

 

Innan jag började det egentliga komposititionsarbetet sökte jag länge efter en text med angeläget etiskt, estetiskt och politiskt innehåll. Det som främst intresserade mig var friktionen mellan en ”modern”, ”nutida” text och ”gamla” instrument.

När jag fann Pier Paolo Pasolinis dikt ”Poeta delle Ceneri”/”Jag, askans sångare” visste jag direkt att jag hittat rätt. Poeten, filmaren och samhällskritikern Pasolini utgjorde inkarnationen av tre egentligen fullständigt oförenliga element: han var kommunist (fast han uteslöts ur partiet), troende katolik och homosexuell.

Han mördades i Ostia utanför Rom i början av november 1975, bara några dagar efter det ryktbara besöket i Stockholm på inbjudan av Istituto Italiano och Svenska Filminstitutet. Den 6 november bars hans kista till Campo dei Fiori och en gigantisk folkmassa, bestående av säkerligen över tio tusen personer, tog farväl vid en ceremoni där bland andra Alberto Moravia höll ett magnifikt och känsloladdat tal.

Pasolini var naturligtvis både omstridd, hatad och älskad. Hans poetiska/litterära verk är fortfarande en ständig källa för mitt eget konstnärliga arbete och hans mer direkt politiska och samhällskritiska texter med deras skarpa kultur- och konsumtionskritik, har definitivt inte förlorat sin aktualitet. Det är snarare tvärtom: jag skulle vilja hävda att de nu är mer angelägna än någonsin!

”Poeta delle Ceneri” från 1966 är en lång dikt – nära 30 täta sidor – ett slags poetisk självbiografi: liv och dikt flätas samman till en oupplöslig enhet. Jag använder mig av fragment ur dikten – både i den italienska originalversionen och i Carl Henrik Svenstedts utomordentligt fina översättning. Den svenska översättningen reciteras, det italienska originalet sjungs.

Mot slutet av dikten nämner Pasolini staden Viterbo – en liten stad norr om Rom – som ligger ”i det vackraste landskapet i världen, där Ariosto skulle blivit tokig av lycka när han fann sig pånyttfödd med sådan oskuld i dessa ekar, kullar, vattenspeglar och grässlänter”.

Ariosto – italiensk 1500-talspoet, mest känd för Orlando Furioso/Den rasande Roland, som trycktes 1516 och genast blev oerhört populär.

Flera tonsättare har komponerat operor utifrån detta epos och Orlando di Lasso komponerade redan under sin vistelse i Rom på 1550-talet madrigaler till dikter ur Orlando Furioso.

Första frasen i en av di Lassos madrigaler har jag använt som utgångsmaterial för hela stycket: Queste non son più lagrime, che fuore stillo da gli occhi con si larga vena. I den svenska översättningen från 1865 lyder det: ”Ej tårar detta är, som jemt ses rinna, så ymnigt ned ifrån mitt ögonpar”. Orlando di Lassos musik finns hela tiden under ytan, som en underjordisk ström. Vid ett enda tillfälle – mot slutet av stycket – skymtar di Lassos musik fram i sin originalform – men nu med Pasolinis text!

 

Gammalt och nytt förenas, smälter samman, bildar nya formationer.

 

Till slut skall nämnas att Jag, askans sångare var ett av de allra sista verk Riks- konserter (i salig åminnelse och saknat av många) beställde.

Jag, askans sångare är komponerat för och tillägnat mina kära vänner i Ensemble Lipparella.